Nathaliekrauss

Ända ifrån att jag va tolv år, så har jag haft sjukdomen "panikångest"
ni kanske inte trodde att de är en sjukdom men jag ska vara ärlig rakt ut och säga att det är det.
det är ingenting man väljer själv, det har med och göra vad man gått igenom hela sin barndom
det är helt upp till var och en hur man reagerar, man kan ha små till förskräckliga ångestattacker
det värsta är nog att man inte väljer när ångesten kommer själv
det kan ske när som helst, men vanligast är nätter och mornar
Det hela började när jag va ungefär elva tolv år, jag hade ingen kontakt med min pappa alls
och jag kämpade tillsammans ensam med min mamma, jag gick från att bli en vanlig flicka med vanliga problem
till att bli världens helvete och fick utbrott stup i kvarten, så många dörrar , glas och gud vet vad som gick sönder under den tiden, jag kunde så att säga slå sönder hela våran lägenhet av ilska.
sen fortsatte det mer och mer, jag hade sån panik på nätterna att mina tankar om det normala livet gick i styr och blev till självmordstankar och efter flera undersökningar och utredningar så gick det igenom att jag hade panikångest, det slutade med att jag kunde se saker som inte fanns och blev rädd för mig själv.
jag blev så blockerad av allt som hände runt omkring att jag inte visste vad jag själv gjorde.
till slut hände det allvarliga, en dag hade någonting hänt kommer inte gå in på detaljer men jag fick en panikångest attack och högg tag i en kniv, låste ut mamma och övriga utanför lägenheten
riktade kniven i mot mig själv flera gånger, och hotade min familj och närmaste att jag skulle ta mitt liv.
det gick så långt att jag blev hämtad av socialen, och mina föräldrar kunde inte göra någonting.

Panikångest, känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i tinningarna, en känsla av att hjärtat stannar, overklighetskänslor eller en tro på att man håller på att bli galen, svimma eller dö.

Anledningen till att jag tar upp det här, för att jag vill att många ska veta att ni inte är ensamma om det.
Jag har så många gånger fått hjärtklappning, ögonen rullar , jag gråter tills jag kipar efter andan.
och det händer mig vardagligen, det är något man måste lära sig att hantera
det kan ta år det kan ta tiotals år innan man blir riktigt frisk igen.
men man behöver en stark behandling, som ni vet har jag ju sagt att jag går på mediciner.
och det här är anledningen till varför jag gör det, jag har ganska starka mediciner.
men nu räcker det tydligen inte, så nu vill dom höja min medicin ännu starkare
jag vet att jag är sjuk, och jag tar imot all hjälp jag kan få.
vet att jag så många gånger skrämt folk, fått dom att bli oroliga och börjat gråta för min skull.
men i dem lägena tänker man inte ska ni veta, man blir helt blockerad.

Det är bara att fortsätta kämpa, hur jobbigt det än är ! ♥
för tro mig jag har levt med detta i fyra / fem år.